Samhällsuppgift.

Toppadvokaten: Inför barndomstolar i Sverige

Barn under 15 år som begår brott ska dömas i speciella barndomstolar. Idén kommer från KD-politikern och advokaten Pether Altin.

– Jag tycker att man ska utreda förslaget, vi kan inte ha det som i dag när ingenting görs för de här ungdomarna, säger han.

Det var när den kände toppadvokaten skrev en rapport om ungdomsdomstolar i andra länder som idén väcktes om att även Sverige skulle sänka straffbarhetsåldern.

Althin är ordförande i Kd:s. rättspolitiska grupp. Han anser att samhället länge har blundat för ungas kriminalitet.

– Det är dags att på allvar ta en diskussion kring ämnet. Brottsligheten sjunker i åldrarna och ingenting görs, säger Althin till Aftonbladet.

Etablerade kriminella

I dag kan barn under 15 år inte åtalas eller dömas enligt brottsbalken. De ska istället fångas upp i de kommunala socialförvaltningarnas nät. Enligt Althin är det inte tillräckligt. Han säger att många idag är etablerade kriminella före 15 års ålder.

Althin har granskat andra länder där rättssystemet tillåter att barn döms för brott. Han har själv besökt Australien, Peru, Sydafrika och Brasilien där det finns barndomstolar.

Kontroversiell fråga

– Jag är rätt imponerad av upplägget. Domarna har en stark auktoritet, men samtidigt en stark empati, säger han till SvD.

Men samtidigt är han inte övertygad om att det är ett system som skulle fungera i Sverige. – Det är det jag vill utreda. Vi måste åtminstone få igång en öppen debatt kring frågan, säger han. Frågan är kontroversiell och Althin kan inte räkna med att få allianskollegorna med sig på förslaget.

Justitieminister Beatrice Ask säger nej till att sänka straffbarhetsåldern. Tanken på att straffa barn är främmande, säger hon till SvD. Även Thomas Bodström är kritisk enligt Svenska Dagbladet.

Svar på frågorna.

Den här artikeln handlar om en advokat som vill införa en speciell barndomstol för barn som under 15 år har begått ett brott. Han tycker att det är fel att inte brottsbalken kan nå dessa personer. Han vill att man skall kunna införa straff även till de som är under 15 år. Även om han inte är helt övertygad om att detta förslag skall kunna fungera i Sveriges samhälle.

Jag anser kanske inte denna artikel som viktig, men den är intressant. Advokaten har faktiskt rätt till en viss del. Jag kan hålla med honom i det faktumet att det är dåligt att brottsbalken inte kan nå ungdomar/barn under 15 år. Men jag kan också tycka att det är fel att riskera att sätta ett barn i fängelse. Men just att alla bär med sig vetskapen om att man faktiskt skulle kunna få straffet ungdomsanstalt för ett brott så som mord, misshandel eller dylikt. Just att ynglingar vet om att de kan göra nästan vad som helst och komma undan med fosterhem eller att få socialen på sig gör nog att dem inte har någon vidare stor respekt för lagen. Därför kan det vara bra att införa någonting liknande.

Eeeh, ja, artikeln var faktiskt helt okej. Det var dock rubriken som fick upp mina ögon och ville läsa den. Innehållet var kanske inte det mest innehållsrika, men jag fick veta den grundfakta som behövdes för att förstå artikeln. Jag kan ändå tycka att den kunde innehålla fler åsikter i från andra medverkande i projektet. Det hade underlättat lite om man hade fått reda på vilka för – och nackdelar det kan förekomma. Personligen skulle jag gärna vilja att målet/förslaget skall bli prövat.

Jag vet inte om jag har fått ut någon mer kunskap ifrån artikeln. Jag antar att jag blev lite mer insatt i politiska frågor just om ämnet.

Jennie Kyllermans blogg.

Vi fick i uppgift att skriva en blogg om en upplevelse man har varit med om, vad gäller mobbning.

När jag började i ettan var allting okej och jag hade ett antal kompisar. Men i andra klass fick jag diagnosen Reumatism, som jag lider av ännu idag. Som inte nog med det var jag med om en bussolycka samma år som tvingade mig att gå runt med nackkrage i över 2,5 år. Jag lades så ofta in på sjukhus att alla mina kompisar försvann. Eftersom detta var annorlunda blev det så klart inte accepterat. De andra i klassen började slå på mig med pinnar, kalla mig för elaka namn så som ”häxa”, och hånflinade åt mig när jag gick förbi. Jag ville inte säga någonting till min mor eftersom att det fanns en chans att mobbningen kunde bli värre. När jag började i mellanstadiet på en annan skola kunde jag äntligen känna lite hopp om att hitta någon ny kompis. Men eftersom att alla ifrån den gamla skolan också började där, fortsatte allt. I fjärde klass vågade jag inte ens gå ut på rasterna och tillbringade därför rasttiden med att gömma mig i korridorerna och hoppas på att inte lärarna hittade mig. I femte klass bytte jag skola. I början var allting okej, fram tills min sjukdom blev värre och jag tvingades gå med kryckor och ibland sitta i rullstol. Med sjukdomen följde en väldigt hög frånvaro med. Och eftersom jag inte ville gå i skolan kunde jag använda sjukdomen som anledning för att få lov att stanna hemma. Det året var verkligen det värsta i mitt liv. Jag ville aldrig gå till skolan igen. De andra slog mig, förföljde mig till och från skolan, och ibland gick stora gäng på mig och prylade upp mig. Jag förstod verkligen inte var det var jag hade gjort för fel. När året gick mot sitt slut började lärarna undra vad som var fel när jag inte var med på rasterna eller satt med någon på lektionerna. Tillslut märkte mamma hur dåligt jag mådde. Varje dag jag kom hem från skolan var jag arg till och med rent av förbannad. Jag kunde inte skilja på ironi och sarkasm, man kunde heller inte skoja med mig. Mamma gjorde allt för att det skulle bli bättre.
En dag gick vi till rektorn och tog upp allting som hänt. Där kom vi fram till att eftersom jag hade missat så pass mycket skulle jag gå om ett år. På sommarlovet innan var min mamma med om en bilolycka som slutade med att hon fick nerverna klämda i nacken. Detta ledde till att hon inte kunde göra så mycket själv, hon låg mest i sängen där hemma väntandes på en operation, men kön var lång. Tillsist kunde hon inte ens föra in en stol till bordet. Under den tiden, som faktiskt var väldigt lång, hela fem år, hann jag gå om femman. Vilket var det värsta jag har varit med om. Alla tyckte att det var konstigt att jag fick åka högstadiebussen till skolan, på grund av att mamma inte kunde köra mig till skolan. Därför kom jag en stund försent varje dag. Eftersom det också var annorlunda var det ännu en anledning att ogilla mig. Det slutade med att jag inte ville gå i skolan mer. Men i sexan blev allting bättre, då jag började i en annan klass och fick en bra kompis som jag var med nästan alltid. Då blev det helt plötsligt roligt att gå i skolan. Sommarlovet till sjuan kom, och nervositeten var gigantisk. Första dagen i sjuan var ju som den var. Men det började med att jag kom i en klass där jag inte kände någon alls, men upptäckte att det fanns folk i andra klassen som jag kände sedan innan. Jag bytte klass och är vän med dem fortfarande.
Nu sådär i efterhand kan jag fortfarande känna mig osäker i olika situationer. Självförtroendet har långsamt kommit tillbaka efter en lång tid av osäkerhet och jag mår idag bra. Men vissa men efter mobbningen kommer alltid att finnas kvar. Till exempel att jag ibland inte känner mig lika mycket värd som alla andra, jag känner även att det jag gör inte är tillräckligt bra och att det kan göras bättre, annars duger det liksom inte. En form utav prestationsångest kanske.
2) Jag tror att detta berodde på att vissa saker var annorlunda och att folk inte kunde acceptera det, då tar dem det första de ser. Det finns ju alltid en viss rankning. Det kan även bero på att man vill komma högre upp i ranken, och därmed måste de antingen vara väldigt omtyckta eller ha tryckt ner någon annan. Det är en form av härskningsteknik. Det blir inte så av sig själv. I det här fallet var det jag som var annorlunda och därför blev det mig de tryckte ner. För att motverka den här typen av problem måste man nog anstränga sig.
Man brukar ju säga att barn är elaka, (missförstå mig inte nu. Det menas mer som att de inte förstår hur man ska behandla andra) och det stämmer faktiskt delvis. Det handlar också mycket om uppfostran. Om alla föräldrar lär sina barn att behandla andra som man själv vill bli behandlad så tror jag att det kommer underlätta en hel del.